chios

Måste få ventilera lite.... Som gammalt mobbingoffer så har jag väldigt dåligt självförtroende. Jag kämpar varje dag med mej själv...att inte tänka så himlans mycket, att inte ta in allt som händer, VÅGA stå upp för mej själv, sluta grubbla så förbannat mycket, sluta ångra sånt jag säger, sluta skämmas för vad jag har sagt, SLUTA be om ursäkt för att jag finns till (för mej själv). Herregud, vad min hjärna arbetar HELA tiden. Mindfullness, vad är det liksom? Mitt humör har alla alltid klagat på och ansett sej ha rätt att säga det till mej åxå. Jag VET att folk upplever mej som sur/arg/tvär och det gör mej ledsen faktiskt. Jag har, trot eller ej, andra känslor förutom glad eller arg. Jag kan vara upprörd, förundrad, ledsen, sårad, försvarsbar, besviken, rädd, stum....precis som de flesta med andra ord. MEN nejdå, enligt folk så är jag arg. "Vad du låter arg Anna"...."Vad arg du ser ut Anna"...."Varför är du så arg Anna".....och det senaste från fackmötet häromdagen: "Fortsätter du att vara så arg hela tiden så kommer INGEN att vilja hjälpa dej någonsin". Pratar jag så låter jag arg och är jag tyst då ser jag arg/sur ut. Det har jag fått inpräntat sen tidig ålder. Men så tänker jag såhär…VEM har rätt att öppet kritisera mej på det viset egentligen? Eller någon alls för den delen? Är DEN så jävla mycket bättre själv? Nä, det är den inte men jag säger det inte till den heller…. JAG blir faktiskt ledsen när jag får höra att jag låter/ser arg ut....jag har hört det till leda..... ”Har du inget gott att säga, säg då ingenting alls”