chios

Min "gamla" utbrändhet börjar göra sej påmind lite smått....vill verkligen inte! Stresströskeln blir mindre och mindre och jag blir och mer grötig i huvudet, förvirrad, glömsk, klantig.....det är inte det minsta kul!

Det andra tramset (tvånget) existerar inte som tur är utan nu är det mer det fysiska som märks av. :-/

   Nu måste man vara på hugget hela tiden på jobbet, det märks. Jag får aldrig vara ifred på samma sätt som när jag var timvikarie. Då gick man ofta själv och då hann man andas mellan brukarna. Det gör man inte när man åker 2 hela dagarna.

   Och nu när Kribbe är borta på jobb så hinner jag inte andas när jag kommer hem heller iom att jag är själv med barnen. MEN däremot så är det himlans skönt på kvällarna när barnen har lagt sej (som nu)....då får jag var ifred!! Ingen karl som ska dryga sej och ha hög volym på tv´n. Det enda som hörs nu är surret från datorn och det är sååååååå skönt!

   Jag har ett stort behov av att få vara ifred ibland, ensamtid/egentid som man kan kalla det, och det blir alldeles för lite av den varan. Jag måste få andas, rensa skallen, tänka klart, drömma mej bort.....etc...inte vet jag hur jag ska kunna lösa det. :-/

 

Jag behöver få träffa människor som ger mej positiv energi, som får mej att skratta, släppa loss lite....det finns flera runt omkring mej, "But I need more" (när ska du flytta, jag saknar dina dåliga skämt)....

 

På Lördag ska jag iaf ha en egendag....då ska jag fara nånstans, utan familjen, och shoppa lite....strosa runt och bara vara....sen på kvällen så blir det antingen eurovision eller hamnkrogen...eller kanske både-och. :-)